Att leka lite mer med kameran och våga släppa att alla bilder måste vara skarpa kan vara ganska svårt. Det sitter ganska djupt rotat i många att det är den skarpaste bilden som alltid är bäst. Jag själv har alltid tänkt så och tänker kanske fortfarande så ibland, men har efter hand lärt mig att dra ner på slutartiden och få en bild som mer liknar en målning.
Vid det här tillfället sitter jag på Strandön när det kommer några knipor flygandes förbi. Jag drar ner slutaren till 1/30 sekund och sätter ISO-talet på 100, bländaren sätter jag på 8,0 för att kompensera ljuset jag får in av den långa slutartiden.
När man sedan tittar på bilderna i kameran så kan det se väldigt suddigt och tråkigt ut. Hade jag fått sådana bilder för några år sedan så hade de åkt i papperskorgen direkt men nu är kul att se hur bilden blir när man redigerar den och samtidigt vara nöjd med resultatet. Även om det inte är kanonbilder så känns det iallafall som man utvecklas och vill något mer än bara ta superskarpa bilder.
Just att fotografera för att man tycker det är kul och inte för att andra ska tycka om bilderna är också svårt att släppa. Tanken på att dela en bild på sociala medier och bara få dålig kritik och inga likes gör ju ingen glad, och det är nog många som är rädda för det. Jag tycker själv att man ska vara stolt för de bilderna man tar och inte lyssna för mycket på vad folk tycker. Det är lätt att det blir en press om man tror att andra förväntar sig superbilder varje gång.
[et_social_follow icon_style=”slide” icon_shape=”circle” icons_location=”top” col_number=”auto” outer_color=”dark”]